Just a shadow

Jag är en clairvoyant.
Tro det eller inte, jag orkar inte bry mig.
Men här är en förklaring till Master:
Jag kan för det mesta känna ifall någon ljuger eller hur dom mår, ibland vet jag nästan vad dom tänker.
Jag kan för det mesta känna ifall en ande är närvarande, jag känner det i ryggraden och det kan göra ont för det känns för det mesta som om någon sticker in en kniv i ryggen på mig och drar den längs ryggraden och jag kan få väldigt svårt att andas, fast det beror ganska mycket på energin..
Jag kan se andar/skepnader, men inte med ögat, jag ser dom i tankarna, så jag kan blunda och veta exakt vart dom är.
Jag kan stå i ett rum med en annan peson och blunda och ändå veta vart den andra personen är.
Jag kan gå ute och blunda och ändå inte gå in i något, för jag känner av vart allt är typ.
Jag KAN prata med andar, men jag vet inte hur jag gör det och vill inte pröva, inte ensam iaf.
Jag kan gå förbi ett hus och veta ifall det finns andar i det huset.
Jag hör röster.
Jag kan känna hur någon t.ex. tar tag i min arm fast det inte är någon där, men jag fortsätter som vanligt ändå, för det hindrar mig inte.
ibland känns det som om jag får en kram av någon som man inte ser med ögat.
Jag kan känna ifall en människa är snäll eller elak osv.
Jag VET när någon låtsas.
Folk får tro mig eller inte, jag orkar inte bry mig.
Det är verkligt för mig, det är ju min vardag.

Men allt blev bättre efter att jag pratat med en präst, men det börjar bli som förr igen.

(notera: jag har säkert glömt något)
Finns två andra i min släkt som också är clairvoyanter, fast dom båda är döda..
Lite synd, skulle vilja lära mig hur man hanterar allt det här..

Ångesten växer inuti min bröstkorg.
Växer inuti mitt hjärta.
Oron ifall jag inte överlever växer.
Oron för dom som inte svarar ökar.
Inga svar, ingenting.
Allt är så tyst, för tyst.
Jag skriker efter svar,
jag får bara frågor.

Kan man verkligen leva så här?
Leva med ångest varje dag?
Leva med en stor oro?
Leva med dessa tankar?
Leva utan att veta varför?

Men det är ju sant,
jag lever för mina vänner,
min familj och min släkt.
Men märker dom detta?
Detta faktum att dom ger mig en
orsak att fortsätta leva i denna
smärta som folk runtom mig gett mig?
Vet dom att jag älskar dom?

Frågor ger svar.
Svar ger frågor.
Tro ger hopp.
Vänner ger mening.
Familj ger kärlek.
Sorg ger tårar.
Depression ger ångest.
Vad ger jag?
Jag ger tankar.
Jag ger ord.
Jag ger allt,
allt för att du ska le<3

Förlåt för att jag inte kan de fina orden.
Förlåt för att jag inte kan ge ord som tröstar.
Även fast jag försöker så kan jag tydligen inte.
'Det gör inget' säger du.
'Det gör det visst' säger jag.
Du blir sur.
Jag säger förlåt.
Du blir argare.

Nästan allt ger frågor som följs av svar.
Ibland så följs frågor av andra frågor.
Svar kan följas av frågor.
Svar kan även följas av andra svar.
Livet är så.
Ibland är det ett stort frågetecken.
Ibland är det ett stort utropstecken.
Ibland en punkt.
Ibland ett komma.
Så är det bara.