Just a shadow

Ångesten växer inuti min bröstkorg.
Växer inuti mitt hjärta.
Oron ifall jag inte överlever växer.
Oron för dom som inte svarar ökar.
Inga svar, ingenting.
Allt är så tyst, för tyst.
Jag skriker efter svar,
jag får bara frågor.

Kan man verkligen leva så här?
Leva med ångest varje dag?
Leva med en stor oro?
Leva med dessa tankar?
Leva utan att veta varför?

Men det är ju sant,
jag lever för mina vänner,
min familj och min släkt.
Men märker dom detta?
Detta faktum att dom ger mig en
orsak att fortsätta leva i denna
smärta som folk runtom mig gett mig?
Vet dom att jag älskar dom?

Frågor ger svar.
Svar ger frågor.
Tro ger hopp.
Vänner ger mening.
Familj ger kärlek.
Sorg ger tårar.
Depression ger ångest.
Vad ger jag?
Jag ger tankar.
Jag ger ord.
Jag ger allt,
allt för att du ska le<3

Förlåt för att jag inte kan de fina orden.
Förlåt för att jag inte kan ge ord som tröstar.
Även fast jag försöker så kan jag tydligen inte.
'Det gör inget' säger du.
'Det gör det visst' säger jag.
Du blir sur.
Jag säger förlåt.
Du blir argare.

Nästan allt ger frågor som följs av svar.
Ibland så följs frågor av andra frågor.
Svar kan följas av frågor.
Svar kan även följas av andra svar.
Livet är så.
Ibland är det ett stort frågetecken.
Ibland är det ett stort utropstecken.
Ibland en punkt.
Ibland ett komma.
Så är det bara.