Pray for Japan!
.......
Alla vet vad som hänt i Japan, eller hur?
Jordbävning, Tsunami, härdsmälta m.m.
Det är förjävligt, folk dör, förlorar allt de äger och sin familj.
Jag kan väll nu säga att jag kände en som bodde i Japan, som var med i Tsunamin..
Hon överlevde inte..
Det känns förjävligt, för dagen som jag fick reda på
det var som sagt min otursdag, min namnsdag..
Jag blev slagen (av en kompis) och annat hände,
och senare på kvällen så kommer mamma hem
till mig sittandes i soffan gåtandes av förtvivlan och
sorg efter att fått reda på detta..
Men det är bättre att veta än att gå runt orolig, eller hur?
Det var förra veckan, på måndagen som jag fick reda på det..
Idag var det en vecka sedan jag grät på MangaKlubben,
imöra en vecka sedan jag grät i skolan.
Jag är glad att det inte är någon skola idag,
skulle inte palla det, speciellt inte efter allt som hände igår.
I slutet av skoldagen så hände det något så jag blev aggresiv.
typ, klick, så var jag aggresiv..
Det var längesedan jag varit sådär,
trodde jag blivit av med det förgott, men nehej..
Men vad ska man fövänta sig av mig nu?
En jag chattat med och blivit vän med dog i en tsunami
och en annan tog självmord i början av året,
och emellan dessa händelser så har det hänt massor
av skit, jag tror ni alla överser det faktum att
jag blev pissed-off igår.
Som folk säger, jag har en orsak till att gråta och skrika.
Jag har en orsak att må dåligt och en orsak att bli arg.
Fast jag önskar att jag inte hade det, för allt jag vill är:
att bli lycklig och kunna göra alla andra lyckliga..
Men jag kan inte..
Gomenasai..
Why did this happen to you?
(eh, it's not her grave, I've photoshoped a picture that I took a while ago)
Luft.
Svarar nästan alltid "inget", de få gånger jag svarar "mycket" så räknar jag knappt med någon, bara några.
Ska det vara så?
Honestly, svara!
Jag är inte "normal", jag vet det, har alltid vetat och jag kommer aldrig kunna bli "normal" även fast jag kanske skulle vilja bli dä.
Men jag är inte dum i huvve.
Skrik på mig, skrik hur jävla dum jag är och att jag inte förtjänar att leva, men du bör veta att jag redan hört allt det där!
Vänd din rygg mot mig när jag verkligen behöver dig, nej vänta, det gör du ju redan!
Försök att få mig att landa på botten av mig själv, men du bör veta att jag redan är där!
Bryt ner mig, slit ut mitt hjärta, allt jag skulle göra är att säga "tack" och sedan vänta in döden!
1. ja, folk har skrikit på mig och skrivit till mig att jag är en idiot och inte förtjänar att leva, att folk hatar mig och att allt skulle varit bättre om jag inte fötts.
2. Behöver jag säga något mer än att folk just NU vänder sina ryggar till mig?? Jag orkar inte bry mig om dom längre, ska nog radera dom ifrån allt jag har dom i. fb. bdb. ec. mobilen. Bai Bai!
3. Om ni reagerar på det så har ni fan inte läst allt som hänt mig! va fan? nej, läs det inte, bry er inte, vänd er och gå, jag orkar inte bry mig!
4. Jag säger 'tack' som i 'tack för att du befriar mig och tack för att jag fick lite lycka ett litet tag', haha, skriv vad ni vill.
börjar bli förkyld igen, men måste gå till skolan annars kommer mamma tvinga mig att byta skola (från Sundsta till Solberga)
Och jag vill inte det så jag måste gå till skolan.
har en känsla av att de flesta kommer reagera på detta.
Jag fattar inte varför jag skriver detta här, jag vet inte ens varför jag inte tar bort alla mina konton som jag har på internet, slänger bort mobilen och sticker iväg någonstans där jag får börja om på nytt.
ska nog spara till Rena cosplay (klänning) sedan fråga ifall någon vill vara min fotograf och ta cosplay bilder, men det kommer inte bli av (kan jag redan säga i förväg) folk har ju sagt "vi måste fota någon dag....då kan vi göra det!" och sedan så har det inte blivit något.
En av orsakerna varför jag inte litar fullt på andra när de säger något till mig.
Tack så mycket för allt.
Ichiban no Takatamono
Karuta - Ichiban no Takatamono
"my most precious treasure"
English and Swedish lyrics
If my cuffs are wet
Then I should wait for them to dry
Water bounced off with a sound
(om mina ärmar är blöta så väntar jag tills dom torkar, vattnet hoppade av med ett ljud)
You taught me that, so I’m not scared anymore
You’ve got to let go of my hand that you gripped
(Du lärde mig det, så jag inte skulle vara rädd längre, du måste släppa min hand som du tog i din)
Even if I’m alone, I’ll go on, even if it’s tough
I’ll definitely take along the dream I had with everyone
I’m glad to be with everyone, I’m glad to have been with everyone
But on the morning when I wake up, no one is there
(även fast jag är ensam så ska jag fortsätta, även fast det är svårt, jag ska deffenetivt fortsätta med min dröm jag hade för alla, jag är glad att vara med alla, jag är glad att jag varit med alla, men på morgonen när jag vaknar upp så är ingen där)
Even if I look back, no one’s shadow is there anymore
Only the puddles shined
Living my life- It’s confronting my life
If I understand it, then after that, I only need the courage to step forward
(Även fast jag kollar bakåt så finns det ingen skugga där längre, bara pölarnas reflekterade ljus, lever mitt liv- det konfronterar mitt liv, om jag förstod det, och sedan efter det, så behöver jag bara mod att ta ett steg framåt)
I’ll go everywhere, that’s what I learned here
I’ll show you I’ll fulfill the dream known as happiness
Even if I’m separated from everyone, no matter how far apart we are
This me will live in a brand-new morning
(Jag kommer gå överallt, det är vad jag har lärt mig här, Jag kommer visa dig hur jag fyller min dröm som kallas lycka, även fast jag är skilld ifrån alla andra, det spelar ingen roll hur långt ifrån varandra vi är, detta jag kommer leva i en ny morgon)
Even if I’m alone, I’ll go on, even if I want to die
I can hear your voice, saying, “You mustn’t die”
Even if it’s tough, even if I’m trapped in the dark
Deep in my heart, a light has been lit
(Även fast jag är ensam så kommer jag fortsätta, även fast jag vill dö, jag kan höra din röst säga "du måste inte dö", även fast det är svårt, även fast jag är fast i mörkret, djupt i ditt hjärta ett ljus har tänds)
Cycling and flowing, the times change
I can’t recall what happened anymore
But if I try closing my eyes, there’s everyone’s laughter
Somehow that’s my most precious treasure now
(Cyklande och flygande, tiden ändras, jag kan inte återkalla det som hänt längre, men om jag försöker att stänga mina ögon så kan jag höra allas skratt, på något sätt så är det min käraste skatt nu)
Tears of blood..
Some of you may say "tears of an angel" but I say "tears of blood" cause I'm not an angel, I'm a fucking retared alien who doesn't know what to do!
"Du vet fan inte vad smärta är!!"
Varför skriver folk så till mig? Jag av alla BÖR veta vad smärta är, iaf mental smärta, fast ändå fysisk smärta efter alla smällar och sjukdomsgrejs!
Om jag fan inte vet vad smärta är så varför är jag så deppad och varför gråter jag då, kan någon svara på den frågan? Nej, det kan ni inte för ni kan inte direkt känna vad jag känner innan ni själva känt det!
Jag har blivit krossad, ignorerad, utstött, mobbad, slagen, folk har skrikit åt mig, dom har bett mig att dö bara för att jag lever, dom har kallat mig hora, idiot, efterbliven, Mr Soptunna, sopa, cp, emo, äcklig och andra saker som jag inte behöver skriva.
Jag har förlitat mig mer på djur för att jag inte vågade prata med de vänner jag hade för om jag så försökte så visste väldigt många det dagen efter, och folk mobbade mig för det, bara för att jag ser djur som vänner och som familj. Dom mobbade mig bara för att jag såg min kanin (dog på min födelsedag i 7:an) som min bästa vän eftersom att hon LYSSNADE och hon kunde ju inte berätta för någon vad jag sa till henne. Dom sa sina jävla kanin skämt... "har du dödat henne än eller får jag göra det?", "Jag följer med hem till dig och äter henne som BBQ, hahaha!"
Screw you!
Och nu, eller i början av gymnasiet, så kände jag hur de försvunna bitarna av mitt hjärta sättes på plats igen och ibland kändes det t.o.m. som om alla var på plats, men nu så är dom borta igen, fast det är skillnad nu, för några av bitarna är begravda nu.
Jag har frågat mig själv ifall jag får vara ledsen över Irenés bortgång, ibland säger mitt hjärta nej och ibland ja. Men nu i helgas, på NyanCon, så sa det ja.
Så snälla, prata inte om död eller självmord i min närhet, men ifall ni glömmer detta så gör det inget, jag tänker inte bli sur på er eller något, jag kommer bara gå ifrån er medan ni pratar om det.
I'm not a star, cause if I am, why do I feel this sorrow in my heart?
Doesn't I deserve to be happy?
Why are you laughing at me?
