Not you.
Why don't she see me and my love to her?
"He hate me, he hate me, he hate me!".
I want to say it but I don't have the guts.
"He doesn't love me, no matter what!".
She looked my way but turned away.
"He's looking at me! He totaly hates me!".
It's too late, noone can light my world and life now...
Okej, det är svårt att sluta skriva här, tro mig, jag försöker.
och dikten... vet faktiskt inte vad jag ska säga om den.
Men ja, jag känner lite ångest och vill bara duscha och sova.
Fast jag kommer nog träna lite innan jag sover, bara för att.
Och jag måste be om ursäkt eftersom att jag inte kommenterar
alla här längre, och tro mig, jag får ångest och skuldkännslor av
att inte kommentera era bilder! Jag vill, men orkar inte längre.
Snälla förlåt mig, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt så himla mycket!
Men jag saknar någre personer som aldrig är inne längre och
några som glömt mig och några som inte kommenterar mina
bilder och tecter längre, det är sorligt när man förlorar vänner
som man inte ens har mött än...
Kommer ändå inte att träffa dom någon gång så det spelar ingen
stor roll, eller hur? är jag för negativ nu, ja det är jag, förlåt.
Och jag hade en som älskade mig väldigt mycket, eller ja, "älskade".
Blir ignorerad av honom och han har säkert glömmt mig nu, kanske
bra att han glömmt mig, samma med han andra som tydligen också
"älskade" mig. Men ja, tack för svenskan! De älskaDE mig, inte älskaR.
Men spelar ingen större roll längre heller.
Tänk om man på något sätt kunde vakna upp i drömmarnas värld
och bo där förevegígt, eller ja, hur länge man vill! Då skulle man
vara lycklig hela tiden, ifall man fick bestämma vad som skulle
hända. Men jag drömmer mardrömmar nästan hela tiden och de
är så verkliga, jag vaknar av att jag gråter nästan varje natt, för varje
natt så dör någon i min dröm eller så är jag i stor smärta, sorg, ensamhet,
ångest m.m. ni förstår hoppas jag.
Tänka sig att gå flera dagar utan att veta vad man lever för,
gå flera veckor och tro att man är kär bara för att få reda på
att man tillslut slutat ha känslor för den personen men han
säger "jag älskar dig och vill ha dig här" och fortsätter även
fast du vet att han inte menar det, nästan ingen har menat
det och det vet du, men du vek dig för två och krossades av
dom båda men speciellt av en annan person som du träffat i
verkligheten.
Nej, inte bara en, du har blivit krossad av alla runtom dig
någon gång och du har äntligen börjat läka men något händer,
något som får dig att gråta oftare framför andra, men de ser
det inte för du döljer det så att de inte ska se det.
Kärlek gör så jävla ont, jag hatar det men älskar det.
Varför ska det vara så svårt för?
Varför kan det inte vara lätt?
Och varför ska det plåga mig att tänka på den person som
gjort mig glad och fått mig att le och känna mig speciell?
Kanske för att den personen sårade mig djupt och att jag
saknar den personen mer än vad någon någonsin skulle kunna
tro, det är hemskt detta, och jag vill inte och får inte gå tillbaka
till den personen.
Tänk om någon skulle kunna rädda mig från mig själv.
"He hate me, he hate me, he hate me!".
I want to say it but I don't have the guts.
"He doesn't love me, no matter what!".
She looked my way but turned away.
"He's looking at me! He totaly hates me!".
It's too late, noone can light my world and life now...
Okej, det är svårt att sluta skriva här, tro mig, jag försöker.
och dikten... vet faktiskt inte vad jag ska säga om den.
Men ja, jag känner lite ångest och vill bara duscha och sova.
Fast jag kommer nog träna lite innan jag sover, bara för att.
Och jag måste be om ursäkt eftersom att jag inte kommenterar
alla här längre, och tro mig, jag får ångest och skuldkännslor av
att inte kommentera era bilder! Jag vill, men orkar inte längre.
Snälla förlåt mig, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt så himla mycket!
Men jag saknar någre personer som aldrig är inne längre och
några som glömt mig och några som inte kommenterar mina
bilder och tecter längre, det är sorligt när man förlorar vänner
som man inte ens har mött än...
Kommer ändå inte att träffa dom någon gång så det spelar ingen
stor roll, eller hur? är jag för negativ nu, ja det är jag, förlåt.
Och jag hade en som älskade mig väldigt mycket, eller ja, "älskade".
Blir ignorerad av honom och han har säkert glömmt mig nu, kanske
bra att han glömmt mig, samma med han andra som tydligen också
"älskade" mig. Men ja, tack för svenskan! De älskaDE mig, inte älskaR.
Men spelar ingen större roll längre heller.
Tänk om man på något sätt kunde vakna upp i drömmarnas värld
och bo där förevegígt, eller ja, hur länge man vill! Då skulle man
vara lycklig hela tiden, ifall man fick bestämma vad som skulle
hända. Men jag drömmer mardrömmar nästan hela tiden och de
är så verkliga, jag vaknar av att jag gråter nästan varje natt, för varje
natt så dör någon i min dröm eller så är jag i stor smärta, sorg, ensamhet,
ångest m.m. ni förstår hoppas jag.
Tänka sig att gå flera dagar utan att veta vad man lever för,
gå flera veckor och tro att man är kär bara för att få reda på
att man tillslut slutat ha känslor för den personen men han
säger "jag älskar dig och vill ha dig här" och fortsätter även
fast du vet att han inte menar det, nästan ingen har menat
det och det vet du, men du vek dig för två och krossades av
dom båda men speciellt av en annan person som du träffat i
verkligheten.
Nej, inte bara en, du har blivit krossad av alla runtom dig
någon gång och du har äntligen börjat läka men något händer,
något som får dig att gråta oftare framför andra, men de ser
det inte för du döljer det så att de inte ska se det.
Kärlek gör så jävla ont, jag hatar det men älskar det.
Varför ska det vara så svårt för?
Varför kan det inte vara lätt?
Och varför ska det plåga mig att tänka på den person som
gjort mig glad och fått mig att le och känna mig speciell?
Kanske för att den personen sårade mig djupt och att jag
saknar den personen mer än vad någon någonsin skulle kunna
tro, det är hemskt detta, och jag vill inte och får inte gå tillbaka
till den personen.
Tänk om någon skulle kunna rädda mig från mig själv.
Kommentarer
Trackback
