Ämne: Ork.
Jag orkar inget.
Allt känns så jobbigt, t.o.m. att dö känns jobbigt.
Och vad betyder det att dö?
Jag vet inte vad jag ska skriva, för jag mår bra, men ändå inte.
Allt jag tänker på är kärlek och hur jag kramar och kysser den jag gillar.
"Gillar"... Jag vet inte ens om jag gillar den personen.
Jag vill nog bara ha närheten.
Fast jag vet inte om jag vill ha den ändå.
Jag vill inte bli sårad som sist.
I reach out for hte sky, just like I reached out for your hand<///3
Gå och häng dig!
Tydligen så är jag det.
Det var en som svara på en kommentar jag skrev.
Fick svar från fel person, och den personen tycker att jag ska hänga mig/dö p.g.a. att jag är ful.
Varför?
Det är inte första gången i år som folk ber mig att dö.
Är jag verkligen en så hemsk person?
Allt jag gjort är att gett possotiva kommentarer, och vad får jag?
Orden: Hora! Idiot! Dö! Gå och dö! Jävla fjortis!(<-- och det kom från en fjortis!) Gå och häng dig!
finns massor av andra ord som folk har sagt, men skriver det inte här.
Jag försöker vara positiv som ni vill, men vad får jag?
hårda ord och kränkningar!
Jag som redan mådde skit!
Jag satt och darrade och hindrade tårarna och så får jag dessa kommentarer.
Tack så jävla mycket.
Jag försöker gå dagar utan att gråta, utan att bryta ihop, och jag klarar det!
Jag har vänner som stöttar mig nu!
Ge mig inte orsaker till att gå tillbaka till den själlösa personen jag var!
jag ber er!
Allt jag vill är att må bra, är det förmycket begärt?
Ärligt?
Jag mår så jävla dåligt!
Jag är yr, mår illa, har ont i hövve och är dålig.
Men dock så mår jag dåligt pshyciskt(?) också. Yippie!
Var ganska...Känslig, men det blir man om sånt händer.
Folk var sura på mig hela dagen och sånt, så..Ja.
Blev iriiterad på allt så jag kastade iväg min mobil, den flög två meter.
Men så blir det ibland.
Chattade även med mitt ex, stort misstag att chatta med honom.
Allt blev så..Jag vet inte, men skulle bara ignorerat honom iaf.
Och jag är fortfarande ignorerad av vissa personer och andra
har börjat gå emot mig (vet inte varför, som vanligt).
Vet inte längre vad jag ska göra, ärligttalat.
Jag vet att jag sagt detta redan, men nu kommer det igen:
Jag har förlorat hoppet på männskligheten!
Och inte nog med allt detta, folk har börjat bombadera mig med onödiga sms.
Svarar man inte på dom sms:en så blir de sårade, men jag orkar inte!
Vill bara dö.
Orkar inte med allt nu, vill bara pausa allt och sova.
"Jävla idiot, varför skriver du om andra ist för att prata med dom?!?"
"Varför bryr du dig? Vem vet, det kanske handlar om dig!"
När blev alla så... Hopplösa?
Människor förr: Hjälpte varandra.
Människor nu: Gillar att kränka varandra och avskyr andras framgång.
Behöver jag ens skriva något mer än detta?
Best Friends Forever.
We were best friends, but now...
I don't know you anymore.
Jag känner inte igen dig längre och jag vet inte vem du är.
Du var en av de personer som jag inte klarade mig utan, men nu...
Vem är du?
Jag trodde vi svor på att alltid vara bästa vänner, men nu då?
Jag kollade igenom dina bilder och gissa vad?
Jag frågade mig själv: Vem är det här? Känner jag henne?
Bästa vänner är människor som håller ihop i vått och tort.
Vi höll ihop tills du och din populäriteten blev större och större.
Vi gillade samma saker, lyssnade på samma musik och gjorde ALLT tillsammans.
Nu så är vi för olika för att ens säga hej till varandra även fast jag vill.
Kommer du ihåg våran sång?
-då menar jag den vi mimade, sjöng och dansade till-
E.M.M.A. - (vi ska alltid vara) vänner.
Vi bråkade lite om vem som skulle vara vem,
men kom fram till vem som skulle sjunga vad tillslut.
Jag saknar tiden vi hade, men ändå inte.
We were like twin stars. Same dream. Same hope. Same intressts.
But now were like diffrent stars, cause we will never be like we were again.
We're too diffrent for that.
I'll pray for you.
Jag ber för jag vill att du ska se mig.
Jag ber för att jag vill att dom ska skriva till mig igen.
Jag ber för er alla som är runtom mig.
Jag ber för morgondagen och att ni ska hitta lycka.
Jag säger "jag bryr mig inte om du måste föra över all deras smärta och sorg på mig bara för att de ska må bra" så kalla mig inte självisk när jag ber för mig själv.
Jag ber mer för er och att ni ska må bra än för mig själv.
Jag ber för er även fast jag vet att ni mår bra och jag mår dåligt.
Jag har slutat bry mig om mig själv nästan, för jag vet att jag -oavsett vad- kommer att må dåligt.
Så varför säga att jag är egoistisk när jag bryr mig mer om er än mig själv?
Fast jag tänker mer på mig själv när jag mår så dåligt så jag inte vet vad jag ska göra, men varför trycka ner mig ännu mera och såra mig då?
Det fanns två killar, de skrev att de älskade mig och ville vara hos mig...
Men de tröttnade nog på mig för de ignorerar mig nu. Eller struntar i mig.
De fanns där och fick mig att känna mig speciell, men nu så är jag glömd.
One last thing.
Jag är kär, men jag hatar det.
Jag tänker alltid "han gillar inte mig" eller så intalar jag migsjälv att han hatar mig.
Jag vet ärligttalat inte vad jag ska göra.
Det blir så mycket. För mycket.
Jag saknar fortfarande..En person.
Men nej, han hatar mig, det gör han! Bara att inse ^^
Men ja, dagen idag var awesome, dock så var jag deppad då och då, men nu så är jag...
Jävligt deppad.
Kanske för att jag gick runt i skolan och tog kort till mitt power point projekt som ska handla om skolan
(vilken skola som helst, inte just bara min).
Medan jag gick runt så tänkte jag på vad jag skulle skriva och kom på att jag ska avslöja något som lärarna inte vet än, men snart så vet dom.
Jag ska skriva och orata om några av de glömda ämnena som finns men ingen vill ta itu med dom.
Mobbning, utstöttning, våld och olika känslor.
Jag ska även diskutera skolk och sånt också.
Jag vet att ingen kommer gilla det, men det är mitt val, asså inte deras!
Jag vet även att det är folk i klassen som hatar mig, tänker inte nämna några namn!
Men jag vet inte varför, för vad har jag gjort dom?
Inget.
Jag har inte gjort något som skulle fått dom att hata mig...
Men jaja, jag orkar inte bry mig.
Hejdå!
Giving up!
Jag orkar ärligttalat inget mer av allt detta.
Jag mår så jävla dåligt hela tiden, men jag
vågar inte visa det för er alla, och jag vill
inte att ni ska oroa er eller själva må skit
bara för att jag gör det.
Men jag måste få vara ensam, jag MÅSTE
få vara ensam annars så bryter jag ihop.
Jag måste få gråta när jag vill för jag kan
inte fortsätta hålla allt inne som jag gjort
i hela mitt liv.
Det tar på krafterna att hålla allt inne, och
efter alla dessa år så är det så mycket som
jag måste få ut innan jag allvarligttalat dör
innombords igen.
Och jag saknar morfar och Selma så jävla
mycket. Det gör så ont att veta att man aldrig
kan träffa någon igen, aldrig kunna säga
hur mycket jag älskar dom och hur mycket
jag saknar dom och vill att de ska leva så jag
kan se dom le, höra dom prata och kunna
höra deras skratt igen.
Saknaden tar kol på mig och jag vet inte vad
jag ska göra längre eftersom att jag känner
en smärta varje dag oavsett vad! Det är
hemskt!
Give me a new life and give me hope...
Not you.
"He hate me, he hate me, he hate me!".
I want to say it but I don't have the guts.
"He doesn't love me, no matter what!".
She looked my way but turned away.
"He's looking at me! He totaly hates me!".
It's too late, noone can light my world and life now...
Okej, det är svårt att sluta skriva här, tro mig, jag försöker.
och dikten... vet faktiskt inte vad jag ska säga om den.
Men ja, jag känner lite ångest och vill bara duscha och sova.
Fast jag kommer nog träna lite innan jag sover, bara för att.
Och jag måste be om ursäkt eftersom att jag inte kommenterar
alla här längre, och tro mig, jag får ångest och skuldkännslor av
att inte kommentera era bilder! Jag vill, men orkar inte längre.
Snälla förlåt mig, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt så himla mycket!
Men jag saknar någre personer som aldrig är inne längre och
några som glömt mig och några som inte kommenterar mina
bilder och tecter längre, det är sorligt när man förlorar vänner
som man inte ens har mött än...
Kommer ändå inte att träffa dom någon gång så det spelar ingen
stor roll, eller hur? är jag för negativ nu, ja det är jag, förlåt.
Och jag hade en som älskade mig väldigt mycket, eller ja, "älskade".
Blir ignorerad av honom och han har säkert glömmt mig nu, kanske
bra att han glömmt mig, samma med han andra som tydligen också
"älskade" mig. Men ja, tack för svenskan! De älskaDE mig, inte älskaR.
Men spelar ingen större roll längre heller.
Tänk om man på något sätt kunde vakna upp i drömmarnas värld
och bo där förevegígt, eller ja, hur länge man vill! Då skulle man
vara lycklig hela tiden, ifall man fick bestämma vad som skulle
hända. Men jag drömmer mardrömmar nästan hela tiden och de
är så verkliga, jag vaknar av att jag gråter nästan varje natt, för varje
natt så dör någon i min dröm eller så är jag i stor smärta, sorg, ensamhet,
ångest m.m. ni förstår hoppas jag.
Tänka sig att gå flera dagar utan att veta vad man lever för,
gå flera veckor och tro att man är kär bara för att få reda på
att man tillslut slutat ha känslor för den personen men han
säger "jag älskar dig och vill ha dig här" och fortsätter även
fast du vet att han inte menar det, nästan ingen har menat
det och det vet du, men du vek dig för två och krossades av
dom båda men speciellt av en annan person som du träffat i
verkligheten.
Nej, inte bara en, du har blivit krossad av alla runtom dig
någon gång och du har äntligen börjat läka men något händer,
något som får dig att gråta oftare framför andra, men de ser
det inte för du döljer det så att de inte ska se det.
Kärlek gör så jävla ont, jag hatar det men älskar det.
Varför ska det vara så svårt för?
Varför kan det inte vara lätt?
Och varför ska det plåga mig att tänka på den person som
gjort mig glad och fått mig att le och känna mig speciell?
Kanske för att den personen sårade mig djupt och att jag
saknar den personen mer än vad någon någonsin skulle kunna
tro, det är hemskt detta, och jag vill inte och får inte gå tillbaka
till den personen.
Tänk om någon skulle kunna rädda mig från mig själv.
